Under det sena artonhundratalet flödade europeiska idéer och konsumtionsvaror

in i det osmanska (Turkiska) riket.

Det ledde till att de turkiska muslimska feodala härskarna och hantverkarna i riket

kom i konflikt med de handels- och Europainriktade Armenierna.

Riket var dock beroende av investeringar vilket stärkte armeniernas ställning.

En annan konflikt var den mellan stad och landsbygd.

Armenierna hade tillsammans med andra kristna minoriteter en stark ställning i städerna

medan turkarna och kurderna dominerade landsbygden.

Armenierna började, inspirerade av nationalismen, under sent 1800-tal att ställa krav

på att få samma rättigheter som muslimerna.

De organiserade sig i partier och fick internationellt stöd för sina nationella strävanden.

Vissa av partierna ville bryta sig ut ur det osmanska riket och bilda en armenisk stat

men den stora majoriteten av armenierna uppfattades som lojala och välanpassade undersåtar

De ungturkiska ledarna slöt ett hemlig alliansfördrag med Kejsardömet Tyskland

och gick under hösten 1914 definitivt in i första världskriget där man gjorde

territoriella förluster längs fronten mot Tsarryssland. År 1915 avväpnades och

demobiliserades de armeniska soldaterna i den osmanska armén.

Natten mellan den 24 och 25 april 1915 greps drygt ett hundratal armeniska intellektuella i Konstantinopel

och deporterades och avrättades. Några veckor senare hade tusentals armenier i ledande positioner mördats.

Många av dem var vänner till de ungturkiska ledarna.

Det är än idag inte helt klarlagt vad som hände; ämnet är tabubelagt i Turkiet

och har lett till spänningar mellan de moderna staterna.

Det absoluta flertalet av forskarna hävdar att mellan 800 000 och en miljon armenier dog

. År 1915 dog det största antalet men folkmordet forsatte efter första världskrigets slut och fram till 1923.

Armeniska myndigheter menar att mellan 1,5 och 2 miljoner armenier dödades i folkmordet medan

Turkiet hävdar att det endast var 400 000.

En modern källkritisk undersökning som bygger på tillgänglig befolkningsstatistik i de berörda områdena anger följande siffror: 700 000 mördade i anslutning till sina bostäder,

600 000 försvunna under deportation och 200 000 tvångsassimilerade

(det vill säga tvångsomvända till islam), vilket sammanlagt ger 1,2 miljoner människor.

1915  På kvällen den 24 april började Turkiet att tillämpa utrotningen på armenierna

med massarresteringar och massavrättningar av armeniska kulturpersonligheter,

ett datum som idag högtidlighålls av Armenier runt om i världen som

minnesdagen av 1915 års Armeniska Folkmord, 

Förintandet av den armeniska civilbefolkningen genomfördes som ett ytterst välplanerat folkmord

genom etnisk rensning då man massdeporterade  de armeniska invånarna

och körde dem i långa karavaner mot Mesopotamiens och Syriens öknar.

Dessa flyktingkaravaner utsattes för övergrepp från arméns förband

, gendarmer och militära specialgrupper vilka hade värvats bland befolkningen.

Dessa mördade armenierna urskiljningslöst och kvinnor och unga flickor rövades bort

för att säljas till turkiska makthavares eller militära ledarnas harem.

Sättet man avrättade dessa personer är så avskyvärda att man nästan inte kan tro

att något sådant kan inträffa i verkligheten och det på 1900-talet .
De hör till de mest horribla och sorgliga berättelserna.

 

    De turkiska soldaterna som vaktade dessa karavaner brukade t.o.m. slå vad om könet på fostret i en armenisk kvinnans gravida mage och efter vadslagningen skar man helt enkelt upp magen och tog ut fostret för at avgöra vem som hade vunnit. Ingen har någonsin, varken innan eller efter, beskrivit någon sådan handling av fienden gentemot sina fångar. Väl framme i Der Zor packades de armenier som hade överlevt marschen genom öknen in i grottorna och så satte man eld på dem. Jämför man det med nazisternas förbränningsugnar i koncentrationslägren så kan man direkt se hur turkarna använde sig av samma metoder fast primitivare.

De överlevande berättar historier om hur de åt det brända människoköttet för att inte svälta ihjäl. Årligen hålls en Gudtjänst vid dessa grottor för ihågkommandet av offren i Der Zor

Den 19 januari 2007 mördades den turkisk-armeniske skribenten Hrant Dink med tre skott i nacken på öppen gata i Istanbul. Dink dömdes år 2005 till 6 månader villkorligt fängelse för att ha förolämpat den turkiska nationen genom att ha skrivit om det armeniska folkmordet. Mycket talar för att mordet på honom har med hans skriverier att göra då han av turkiska ultranationalister definierats som landsförrädare.

Som reaktion på den turkiska statens förnekande av folkmordet har många exilarmenska grupperingar verkat för officiellt erkännande från olika regeringar i världen. 22 nationer, samt ett antal mer eller mindre självständigt regioner såsom Wales och 40 av USA:s delstater, har formellt erkänt det armeniska folkmordet som en bona fide historisk tilldragelse.

mars 2007 signerade Condoleezza Rice och Robert M. Gates ett öppet brev till kongressen, i vilket de varnade för att ett formellt erkännande från USA:s sida could harm American troops in the field (kan skada amerikanska trupper på fältet) genom att antagonisera Turkiet

Den 10 oktober 2007 antog representanthusets utrikesutskott en resolution att händelsen ska rubriceras som folkmord (åtta tidigare utrikesministrar slöt upp bakom Rice och yrkade på avslag). I Turkiet blev reaktionen på resolutionen ett kritiskt uttalande från president Abdullah Gül och antiamerikanska demonstrationer på gatorna. För att USA officiellt ska rubricera händelsen som folkmord krävs en omröstning i hela representanthuset.